Untitled Document

Tillståndet i Västerhavet

Västerhavets särdrag

Medeldjupet i Västerhavet är ungefär 100 meter. Hela området är mer eller mindre skiktat vad gäller salthalt. Vid språngskiktet, som ofta finns mellan 10 och 20 meters djup, ökar salthalten snabbt och blir ofta en barriär för såväl plankton som näringsämnen och syre. Skiktningen är svagast vintertid, då vinden och avkylningen gör omblandningen effektiv, och starkast sommartid, då vattnet ovanför språngskiktet värms upp.

Vattenomsättning och strömmar i Västerhavet styrs bland annat av tillförseln av bräckt vatten från Östersjön. Detta vatten bildar den ytström utefter västkusten som kallas Baltiska strömmen. Vattnet blir allt saltare under transporten norrut genom att underliggande vatten blandas upp i ytvattnet. Salthalten ökar från ca 10 psu i Öresund till 30 psu utanför norra Bohuslän.

I djupare skikt finns en sydgående underström av saltare vatten, som rinner från Skagerrak genom Kattegatt och in i Östersjön. Bottenvattnet i Skagerrak kan ha oceanisk salthalt, 35 psu, men även i Kattegatt och Öresund är salthalten i bottenvattnet ofta över 30 psu. Skagerraks ytvatten påverkas också av Jutska strömmen, som går utmed danska västkusten och för med sig vatten från Nordsjön blandat med vatten från tyska floder och Engelska kanalen.

I Västerhavet är omsättningstiden på vattnet i allmänhet kort (från veckor till månader), med undantag för djupområdena i Skagerrak och vissa av de bohuslänska fjordarna, där omsättningstiden räknas i år. Salthalten utefter västkusten och den stabilt höga salthalten i bottenvattnet gör att området också har stor artrikedom, med många arter av växter, djur och mikroorganismer. Sveriges allra artrikaste marina områden finns i nordöstra Skagerrak. Den höga salthalten innebär också att främmande arter som letar sig hit via Nordsjön eller kommer hitfraktade med fartyg från avlägsna havsområden har goda förutsättningar att överleva.

Miljötillståndet i Västerhavet

Det finns huvudsakligen tre stora miljöproblem i Västerhavet: övergödning, miljögifter samt att inte alla fisken är uthålliga.

Övergödning och miljögifter är främst kustnära problem. Övergödningen till följd av alltför stor tillförsel av näringsämnen orsakar i första hand ökad tillväxt av plankton och kan leda till stora algblomningar. Även kortlivade (och ofta fintrådiga) makroalger gynnas av övergödningen och bildar bl.a. ytligt liggande gröna mattor i grunda vikar.

Syrebrist vid bottnarna leder till att fisken flyr och bottendjuren dör. Att syrebrist uppkommer beror indirekt övergödningen: nedbrytningen av allt större mängder organiskt material (plankton och andra organismer i vattnet) förbrukar syret i vattnet. Det kan t.ex. ske efter stora algblomningar. Allvarlig syrebrist drabbar huvudsakligen södra Kattegatt och fjordarna i Bohuslän, men mindre allvarlig syrebrist kan drabba även andra områden. I södra Kattegatt drabbas ofta områden med ett ganska tunt lager av bottenvatten, när skiktningen mellan vattenmassorna blir stark under en kortare period på hösten. I de bohuslänska fjordarna bidrar också det långsamma vattenutbytet i djupvattnet till att de låga syrehalterna på hösten ofta blir kvar fram till våren, när det sker ett vattenutbyte och syresatt vatten kommer in. Vissa områden får heller inte ett ordenligt vattenutbyte varje år och då förvärras situationen ytterligare.

Främmande arter i Västerhavet

Västerhavets närhet till Nordsjön och Atlanten, liksom den intensiva trafiken med såväl oceangående som europeiska fartyg, gör att främmande arter kommer till området både direkt och indirekt.

De flesta arter som introducerats till Västerhavet finns bland växtplankton, makroalger och ryggradslösa djur. Vissa av dem har funnits i området ganska länge, medan andra nyligen har kommit in. Tre makroalger — perukagl (Gracilaria vermiculophylla), japanplym (Heterosiphonia japonica) och hamndun (Aglaothamnion halliae) — som hittades under 2002 och 2003 är de senaste dokumenterade nya arterna i Västerhavet. Av dessa tre är det perukalg som fått störst uppmärksamhet. Algen har brett ut sig ordenligt i några grundområden omkring Göteborg. Även om vi inte vet hur den kommit hit är det troligt att den kommit med fartyg, eftersom den först hittades i Göteborgsområdet och inte i norra Bohuslän.

Arter som kommer med havsströmmarna brukar först hittas just i norra Bohuslän. Så var fallet med makroalgen sargassosnärje (Sargassum muticum), som hittades i Sverige första gången 1985. Den kom till Europa på 1970-talet med japanska ostron och spreds sedan vidare med strömmarna. Nu har den successivt spridit sig söderut längs västkusten och finns nu nere i mellersta Kattegatt.

När det gäller växtplankton är man ofta mera osäker på när en art först har introducerats, eftersom det är svårt att upptäcka mikroskopiska arter när de förekommer i litet antal i vattnet. När det i Skagerrak 1998 inträffade i giftig blomning av en art som först antogs tillhöra släktet Chattonella tolkades det som att en ny art hade anlänt, men vid senare kontroll av planktonprover från 1993 upptäcktes den även där. Att den hade blivit förbisedd den gången berodde på att den fanns i litet antal och var svår att identifiera. Detta plankton har senare visat sig inte vara vare sig den art eller det släkte man först trodde. Den art man trodde det var förekommer i Japan. Istället har man kommit underfund med att den är ett eget släkte med hittills två kända arter. Den som finns i Japan och som nyligen hittats i den tyska delen av Nordsjön föreslås få namnet Pseudochattonella verruculosa, medan den art vi har i våra nordeuropeiska vatten föreslås få heta Pseudochattonella fascimen.

Pseudochattonella fascimen kanske inte är någon främmande art hos oss.Det kan hända att det är en "gammal" art som har blivit vanligare och nu märks mer. Så har det antagligen varit även med en del andra mikroskopiska arter — inte förrän det blir en massförekomst lägger man riktigt märke till dem.

Amerikanska knivmussla (Ensis directus) kan nämnas bland införda djur i Västerhavet. Musslan kom till Europa i slutet av 1970-talet, till Sverige på 80-talet och nu är etablerad längs en stor del av västkusten.

Havsmiljöinstitutet: Havsmiljöinstitutet grundades 1 juli 2008.
Institutet samordnas från Göteborgs universitet och är ett samarbete mellan
Göteborgs, Stockholms och Umeås universitet samt Linnúniversitetet i Kalmar med regionala enheter placerade vid varje ort.
Havsmiljöinstitutets uppdrag är att bistå myndigheter med vetenskaplig kompetens i havsmiljöfrågor och vid utformning och utvärdering av övervakningsprogram, samt att informera om forskning och miljötillståndet i havet och öka medvetenheten om havets miljöproblem.
Havsmiljöinstitutet driver webbportalen havet.nu och ger bl. a. ut HAVET-rapporten, tidskrifterna Havsutsikt och Västerhavet.
Havsmiljöinstitutets verksamhet vid Umeå universitet ligger organisatoriskt under Umeå marina forskningscentrum.
Havsmiljöinstitutets verksamhet vid Stockholms universitet ligger organisatoriskt under Stockholms universitets marina forskningscentrum.
Havsmiljöinstitutets verksamhet vid Linnéuniversitetet ligger organisatoriskt under Institutionen för naturvetenskap.
Havsmiljöinstitutets verksamhet vid Göteborgs universitet ligger organisatoriskt under Centrum för Havsforskning vid Göteborgs miljövetenskapliga centrum.
Havet 2011: Rapporten samlar de senaste resultaten från den nationella miljöövervakningen i samtliga svenska havsområden; Bottniska viken, Egentliga Östersjön och Västerhavet. Därutöver presenteras resultat från regional miljöövervakning, forskning och andra undersökningar av betydelse för att öka kunskapen om miljötillståndet i våra hav. Rapporten är en samproduktion mellan Naturvårdsverket och Havsmiljöinstitutet.
Västerhavet: En populärvetenskaplig tidskrift om miljötillståndet i Kattegatt, Skagerrak och Öresund. Ges ut av Kontaktgrupp Hav , en informell sammanslutning av Havsmilöinstitutets enhet vid Göteborgs universitet, Fiskeriverket, SMHI - Oceaniska enheten, Bohuskustens vattenvårdsförbund samt Länsstyrelserna i Västra Götalands län, Hallands län och Skåne län ingår. Tidigare gavs skriften ut under namnet Havsmiljön, men bytte 2010 namn till Västerhavet.
Havsutsikt: Havsmiljöinstitutet ger, i samarbete med universiteten i Umeå, Stockholm och Göteborg samt Linnéuniversitetet i Kalmar, ut tidskriften. Här finns artiklar om förekomst av främmande arter i svenska hav.
Göteborgs Marina Forskningscentrum: GMF upphörde som organisation den 1 juli 2008. Verksamheten har tagits över av Sven Lovén centrum för marina vetenskaper när det gäller fartyg, instrument och fältstationer. Övriga delar av verksamheten - miljösamordning, information, forskning och forskarutbildning - har övertagits av Havsmiljöinstitutets lokala Göteborgsenhet vid Centrum för Havsforskning på Göteborgs universitet.
Vattenkikaren: Ett populärvetenskaplig webbaserat läromedel med fakta om organismer och fenomen i Sveriges kustnära områden. Här finns en omfattande databas med beskrivningar av arter i havet. Publiceras av Tjärnö Marinbiologiska laboratorium.
Algeinfo: En norsk webbplats, som publiceras av norska Havforskningsinstituttet i samarbete med företaget Oceanor, Fiskeridirektoratet och NIVA (Norsk Institutt for Vannforskning). Här publiceras varje vecka ny information om algläget i norska kustvatten.
Dansk Miljøundersøgelse: DMU är en forskningsinstitution under det danska miljödepartementet. Sektionen om vatten på DMU:s webbplats handlar bl.a. om havsmiljö och algblomningar i danska vatten.

Sök på Främmande arter: