Bete och mat kan få eget liv

I sötvattenmiljöer, t.ex. vid angelfiske efter gädda eller långrevsfiske efter abborre, gädda eller ål, är det vanligt att använda fiskar och ryggradslösa djur som levande agn. Att "meta med mask" är ett klassiskt exempel. Men det går inte alltid att kontrollera vad som händer med dessa organismer — de kan få ett eget liv. När levande agn av en art som är främmande för sin miljö släpps fritt eller rymmer vidare innebär det en risk för spridning av främmande arter.

Användningen av bete som härstammar från andra vattensystem, från kusten eller från andra länder ökar. I framtiden kan en ökad transport av levande agn från andra länder bli ett problem, eftersom fisketurister ofta tar med sig levande agn hemifrån till Sverige. Dessutom finns det risk att parasiter eller andra sjukdomsalstrare sprider sig som fripassagerare med dessa organismer. Död fisk eller bitar av död fisk används också som agn, vilket kan sprida sjukdom (en del virussjukdomar kan överleva i flera år i vilotillstånd).

Om man planterar in bytesdjur, t.ex. små kräftdjur, som levande fiskföda är det en avsiktlig introduktion. Flera av de kräftdjur som nu spritts vidare till Östersjöområdet har en gång avsiktligt planterats ut någonstans för bli förstärkt fiskföda där. Det gäller t.ex. den röda pungräkan Hemimysis anomala, pungäkan Paramysis lacustris och tigermärlan Gammarus tigrinus (utsatt i tyska floder och sjöar).

Konkurrens och korsning

Utsättning av främmande fiskarter kan orsaka skador på inhemska fiskarter. Nykomlingarna kan konkurrera ut inhemska arter, korsa sig med individer av inhemska arter (med hybrider som resultat) samt sprida parasiter och sjukdomar. Genetisk uppblandning när inhemska och främmande arter korsas är ett hot mot den genetiska mångfalden i ett område, medan konkurrens och sjukdomsspridning är ett hot mot områdets biologiska mångfald. På sikt bör bäckröding, kanadaröding och splejk inte användas för utsättning. I dag får det bara ske i områden där det går att hindra fisken från att lämna det vattenområde där den sätts ut.

Även utsättningar av inhemska arter och stammar kan medföra att de sprids till områden de annars inte skulle ha förekommit i. I de fall det finns artfränder eller närbesläktade arter i området finns risk att den lokala genetiska sammansättningen påverkas, vilket är ett hot mot skyddsvärda stammar, särskilt i kustområden.

Sök på Främmande arter:

utskriftsformat