Vattenbruk
Import av fisk- och skaldjursarter (i många länder också alger) för kontrollerad odling är ett avsiktligt sätt att föra in nya arter. Avsikten är oftast kommersiell, men införseln kan också göras i forskningssyfte. Vattenbruk kan bli ett problem om odlade individer rymmer ur odlingarna eller på annat sätt kommer loss, eller om fisk eller skaldjur bär på parasiter eller andra sjukdomsframkallande organismer som därmed får fritt spelrum.
Tillstånd krävs
Det krävs tillstånd för att få föra in vattenlevande organismer (fisk, kräftdjur och blötdjur som musslor och ostron) för odling eller annan förvaring i Sverige. Fiskeriverket har utfärdat bestämmelserna, länsstyrelserna handlägger ärendena om odling, utplantering och flyttning av fisk. Försiktighetsprincipen ska tillämpas vid utsättning av främmande arter och stammar samt vid etablering av odling. Det ska också göras en mer eller mindre omfattande riskanalys av den inverkan en fiskemetod eller utsättning av en art kan tänkas ha på miljön. Behovet av riskanalys lyfts fram i de riktlinjer (Code of Practice) som Internationella havsforskningsrådet (ICES) har utarbetat.
Odling av matfisk
Fiskodlingen i Sverige domineras av odling för utsättning och odling för konsumtion. Odlingen av matfisk sker i stora nätkassar med flytramar, som förankras längs kuster och i större inlandsvatten, eller i dammar eller bassänger. Huvuddelen av matfiskodlingen sker i sötvatten. Årsgammal sättfisk (fiskyngel) placeras ut i kassarna. Där får fisken växa tills den är tillräckligt stor för att användas i livsmedelsproduktion.
De vanligaste fiskarterna för matfiskodling i svenskt vattenbruk är regnbåge (Oncorhynchus mykiss), röding (Salvelinus alpinus), öring (Salmo trutta) och ål (Anguilla anguilla). Regnbåge är en införd art och odlingen av ål sker ofta med yngel som fångats i andra länder. Därtill kommer odling av sötvattenskräftor och, längs Västkusten, blåmusslor (Mytilus edulis).
Regnbåge står för 90 procent av den svenska produktionen av odlad matfisk. Arten har endast lyckats etablera ett fåtal frilevande bestånd.
Ålen måste vandra tillbaka till Sargassohavet för sin fortplantning och kan inte enkelt förökas i odlingsmiljö. All ålodling bygger därför på att man importera ålyngel och sätter dem i karantän eller på att man vildfångar ål i svenska kustvatten och sedan föder upp fisken till önskad storlek. Ålen odlas främst som matfisk. En viss återutplantering sker också längs den svenska kusten och i insjöområden av ålar som under en tid varit i odling.
Sök på Främmande arter:
Odling av blåmusslor med ”long-line”-metoden har förekommit i Sverige sedan mitten av 70-talet och var som störst i slutet av 1980-talet. Den ökade spridningen av giftbildande alger, som drabbar musselodlingar, gjorde att näringen fick ett kraftigt avbräck. Nu finns metoder för provtagning och kontroll och riskerna för odlarna har därmed minskat. Det finns nu tillstånd för nya odlingar som skulle kunna öka produktionen av svenskodlade musslor högst väsentligt
